En hund för en hand

Här är droghandeln stor. Har många resursstarka områden, vita medelklassungdomar och populärt nattliv. Här finner du en segregering med tydlig uppdelning mellan bl.a hipsters, överklass och förortskids, alla bara en bensträckare ifrån varandra. Här kontrolleras stora delar av droghandeln till penningstarka områden längre söderut.
Användarvisningsbild
Stefan Börjesson
Inlägg: 12
Blev medlem: mån 01 okt 2018, 18:55

En hund för en hand

Inlägg av Stefan Börjesson » mån 15 okt 2018, 21:08

De satt i Stefans lägenhet. På bordet låg Einars fötter bredvid en flaska Staropramen. Einars hand var inlindad i ett proffsigt surrad gasbinda. En liten röd fläck blottades där pekfingret suttit. Fönstret var öppet och utanför svepte den ljumma höstvinden varsamt förbi, och fick det att fladdra i fikusen på fönsterbrädet. Inifrån toaletten hördes grymtningar och stönanden.

"Det börjar snart nu ..." sade Einar och satte ölflaskan till läpparna.
"Vad sa du?" ropade Stefan från badrummet.
"Jag sa att det börjar snart nu."
"Vänta ... lite." Stefan klev ut från badrummet och tittade frågvist på Einar. Runt midjan hängde en vit handduk som knappt rörde vid knäna och på fötterna; ett par vita tofflor. I handen höll han en pincett och ögonbrynen var röda – vältrimmade men röda. "Vad säger du?"
"Jag säger att det börjar nu. Och min öl är slut också."
Stefan rynkade på ögonbrynen. "Vad är det som börjar?"
"Mellis."
"Mellis? Vad snackar du om mellis f–, vi har inte tid med någon jävla mellis nu."
"Melodifestivalen menar jag ju." Han ställde ner ölen på bordet igen och slickade sig runt läpparna.
"Jag förstår det, Einar." Han drog fram en stol som stått intill väggen, satte sig bredbent på den och lutade sig fram mot sin vän. "Vi ska inte titta på någon festival alls ikväll. Du kan väl inte slutat sörja din förlorade kroppsdel redan, eller?"
Einar flackade med blicken. "Nej, det är klart att jag inte har."
"Adolf tog ditt jävla finger, Einar."
"Jo ..." Einar smekte den röda pricken på bandaget och vände blicken mot teven igen. "Jag vet ..."
"Ja?"
"Men ..."
"Ja, Einar?"
Jag tänkte prata med Vladi om det. Han kan nog hjälpa oss."
Stefans ögon spärrades upp och han slog näven i bordet så att ölflaskan hoppade. "Prata med–, kära nån, Einar, nej det ska vi absolut inte göra. Springa till Vladi som nån liten tiggarpojke, är det så du vill bli sedd?"
"Jag vill nog inte bli sedd alls, om jag får tro vad jag tror ..."
"Nej, Einar, det här är någonting vi måste ordna upp själva." Han ställde sig upp och slet av sig handduken och kastade den på soffan. "Jag ska se till att Adolf–"
"August ..."
"Jag ska se till att den jäveln ångrar sig. Ingen bråkar med mig ... och, eller ja, dig för den delen." Han kände på sina ögonbryn en sista gång och gick tillbaka till badrummet för att lämna pincetten. "Jag är färdig. Vi drar!"

***

Dörren öppnades och en stor kvinna med ögonbryn som borstar stirrade ner de båda vännerna. Vid första anblick tyckte Stefan att brynen såg vidriga ut men ju mer han tittade, desto mer imponerad blev han.

"Borstar du de där?" frågade han och kisade.
Kvinnan fnös och fortsatte att stirra på dem.
"Mamma!" ropade en röst inifrån lägenheten. "Det är lugnt, det är mina vänner, du kan släppa in dem."
Stefan log och bockade men kvinnan rörde sig inte ur vägen. Tillslut smög Stefan in handen mellan henne och dörren och klämde igenom sig själv där efter. Einar tvekade.
"Kom igen nu Einar, hon är schysst", sade Stefan och log.
Kvinnan grymtade. Hennes flåsande andetag lät som en industribyggnads ventilationsutblås. Einar tog mod till sig och klämde sig igenom. Han ryckte till när dörren slogs igen och låstes bakom honom.

De gick igenom den dovt belysta lägenheten tills att de kom till en dörr som stod på glänt. Stefan kikade in.
"Stevano! Yeah, vilken grej, du kommer hem till mig!"
"Javisst, det är kul. Jättekul." Han öppnade dörren så att de kunde gå in i rummet. "Milo, det här är Einar, ni kanske har träffa–"
"Tänk att du kommer hem till mig, Stevano. När hände det senast? Var det ... vänta ... var det två, tre år sedan? Fyra?"
"Jag vet, Milo, förlåt. Jag har varit upptagen."
Milo skrattade och drog ut en låda ur skrivbordet han satt vid och plockade fram en tygpåse som han vände upp och ner över bordet. "Upptagen ja ... Du vet, jag förväntade mig att du skulle komma på min dotters dop, men–"
"Just det! Julia, hur mår hon?"
"Juliana", sade Milo och suckade. Han öppnade en zip-påse och hällde ut det gröna innehållet i en liten skål. Med vana fingrar började han smula sönder det. "Du kommer inte ens ihåg vad hon heter."
"Jo då, jag bara glömde just nu. Jag kände lukten av det där och blev lite ... tja, du vet hur det är."
"Vad vill du?"
Stefan lade handflatorna mot varandra och log. "Jo, som jag började förklara så är detta min gode vän Einar."
Milo synade mannen medan han fortsatte att smula sönder gräset. "Vad har hänt med din hand?"
"Jo, det var just det vi tänkte prata med dig om", sade Stefan och förekom Einar. "Känner du någon vid namn Arnold?"
"August", rättade Einar honom. Milo tittade skeptiskt på mannen med bandaget.
"Ja, just precis, August. Känner du honom? Eller ...vet du vem det är? Han bor här i krokarna och är en lurig jävel, det är ett som är säkert det, eller hur Einar?"
Einar nickade.
"Han slet av Einars finger här."
"Nja, han–"
"Såja Einar, var inte blygsam nu. Svinet slet av hans finger och lämnade honom att förblöda vid Mariaplan."
"Jaså", sade Milo och började rosta en cigarett med tändaren. "Och vad hade du gjort honom?"
"Eh ... alltså, ingenting", sade Einar och tittade på sin stackars hand. "Jag gav honom bara pengar."
"Du gav honom pengar och han slet av ditt finger?"
"Jag köpte ett modifierat kon–"
"Jaja", avbröt Stefan. "De hade lite affärer ihop, men mannen tappade fattningen och blev alldeles vild. Hur som helst, vi ska hämnas på honom, råna skiten ur honom och trasha hans lya och sådär. Men ..."
"Men ni behöver hjälp?"
"Han har en labrador", sade Einar.
"Ja, en labrador. Han själv är som du förstår jävligt bitsk av sig också och jag såg att han hade en pistol i bältet när vi var dä–"
"Va?" sade Einar och såg ut som han sett ett spöke. "H–hade han det?"
"Jadå, men bara en liten."
Milo blandade tobaken och gräset och hällde blandningen i handen, lade ett rullpapper ovanpå och andra handflatan ovanpå det, sedan vände han på alltihop så att det hamnade rätt i andra handen. "Vill ni köpa vapen? Då har ni kommit till fel kille. Jag dealar gräs, det är allt."
"Jo, men du boxas också, eller hur?" sade Stefan och log.
"Ja."
"Precis."
"Jag boxas inte mot pistoler."
"Nej men ..." Stefan såg på när Milo placerade filtret på plats, rullade ihop paketet och tände det. Det var som att tiden stannade. Alla tre blev tysta i ett par sekunder och såg på när röken dansade mot taket. Milo drog in ett djupt bloss och höll andan. Sedan räckte han den till Einar.
Einar tittade på Stefan som nickade små, snabba nickningar. Motvilligt tog Einar emot spjuvern och förde den till läpparna. Han drog ett bloss och började hosta som besatt. Stefan slet till sig den rykande besten och nickade mot Milo som besvarade nickningen. Han stoppade den i mungipan medan han pratade. "Det kommer gå bra. Vi behöver bara någon mer som följer med, ja du vet, för att öka pressen lite. Du behöver bara stå där och se hård ut."

Milo såg förvisso hård ut med sina tatueringar, rakade skalle och sönderboxade näsa, och han hade velat ge August Lindberg en omgång länge nu, men aldrig fått en giltig anledning till det, förutom att han sålde gräs i samma kvarter, vilket inte var förbjudet eftersom att han hade Vipers MC i ryggen. Men visst var det störande att höra hur sedan länge trogna kunder lämnade honom för August Lindbergs billigare gräs. Hur fan kunde han sälja det så billigt när han köpte det av klubben? 414-kartellen, som bistod Milo med gräs, odlade ju faktiskt själva, här i området. Vill man ha mer närproducerat än så får man odla själv. Hade August börjat odla själv?
"Och vad får jag för att jag hjälper er?" frågade han och snappade åt sig spjuvern innan Stefan hunnit röka upp hela.
"Fem tusen spänn", sade Stefan.
Einar tittade på honom och undrade vart de skulle få de pengarna ifrån, men han visste bättre än att fråga Stefan inför Milo. Det hade de pratat om många gånger – att när det var affärer i görningen skulle Einar hålla tyst.
"Tio."
"Sex."
"Nio"
"Sju."
"Nio."
"Åtta."
Nio ..."
"Jamen vafan, nio tusen spänn? Du rånar ju mig nu Milo!"
"Han har en pistol, Stefan. Det har inte jag."
"Okej. Nio. Men då går du framför mig hela tiden, som en sköld."
"Fan heller! Du går först."
Stefan och Einar mötte varandras blickar och Stefan sträckte på hakan och sträckte fram handen till Milo. "Okej. När kan du vara klar?"

***

”Vem är det?” hördes en röst på andra sidan dörren. Milo och Einar stod på var sin sida så att de inte skulle synas genom titthålet.
”Det är bara lilla jag”, sade Stefan och så fort han öppnade munnen började hunden skälla. Han hoppade till och såg irriterat på Milo när han märkte att han höll sig för skratt.
Det skrapade mot dörren och handtaget rörde sig lite. Stefan tittade in i titthålet och vinkade.
”Är du själv?”
”Javisst, det är bara jag. Ingen annan.”
Dörren låstes upp och öppnades. Ett mörkbrunt käftparti dreglade i öppningen. När August dragit undan sin hund en bit vågade Stefan sig in. Han skakade Augusts hand och sneglade mot bältet.
”Hur gick det med … den där grejen?” frågade August och försökte få ögonkontakt.
”Jo då … eller, nja det–”
”Jag kom på att jag ju gav honom fel kontokort. Jag har det riktiga inne på skrivbordet. Jag hoppas jag inte orsakade några problem?”
”Eh, nejdå … det, eh, gick som–”
”Kom, så ska du få kortet.” Han vände sig om och gick in i lägenheten. ”Du får hälsa Einar att det inte var meningen att–”
Då knuffades Stefan framåt och Milo flög över honom med en pistol i handen, han tog två kvicka steg fram till August som knappt hunnit vända sig om och slog honom i bakhuvudet med skjutdonet. August föll till golvet och slog pannan i vardagsrumsbordet så att det började blöda på mattan. Labradoren sögs mot Milo som ett rakblad mot en industrimagnet men Milo vred på kroppen och satte armbågen i bålen på djuret. Det flög in i hallbordet och kved.

I trapphuset öppnades en gnisslande dörr bakom Einar och en gammal tant tittade ut. Einar vände sig om och tittade tillbaka. Han förde sitt icke-existerande pekfinger mot läpparna och sade: ”Schhh …”
Tanten nickade försiktigt och stängde dörren. Och låste den. Och drog för kedjelåset. Och låste in sig på toaletten med telefonen.

Labradoren slängde sig mot Milo än en gång och fick tag i hans arm och började slita i den. Stefan fick tag i dess bakben och drog. Milo och Stefan utbytte en blick och Milo öppnade dörren till toaletten med andra handen. Stefan släppte hundens ben, ställde sig upp och tillsammans motade de in den glufsande hunden på toan. Ett knä i det stackars djurets käke och det släppte taget om Milo som stängde dörren. Han drog upp skjortärmen och kände på sina sår. De var djupa.

”Ingen pistol sade du? Vart fan kom den där ifrån då?” sade Stefan och tittade på pistolen.
”Han har gräs här någonstans. Och säkert stålar också.” sade Milo. ”Om du letar i vardagsrummet så letar jag i sovrummet, och Einar … Einar?”
”Eh … jag är här”, sade Einar och tittade fram bakom ytterdörren.
”Fattar du nu varför jag behövde dig?” sade Stefan och himlade med ögonen mot Milo.
”Kom in hit och leta i köket. Och lås dörren!”
”Hur vet du att han har gräs?” frågade Stefan medan han gick in i vardagsrummet.
”Han säljer knutte-gräs. Jag vet vem han är.”
”Men du sa ju att–” började Einar.
”Jag sa aldrig att jag inte känner honom. Håller du förresten koll på honom? Vi vill inte att han går upp och vandrar iväg härifrån. Jag vill veta hur han kan sälja sitt gräs så billigt.”

Einar gick fram till August som låg och blödde på mattan. Han petade på honom med foten men han rörde sig inte. Mattan tycktes törstig för den sög effektivt upp blodet. Pölen var nu nästan en halvmeter i diameter, vilket gjorde Einar orolig. Han satte sig på knä över August och försökte se ifall han andades.

”Här!” ropade Milo från sovrummet och sprang ut med två svarta ryggsäckar som han ställde ner på golvet. ”Stefan, öppna dem.” Han såg hur Einar lade örat mot Augusts bröst och lyssnade.
Stefan skyndade sig att sätta sig vid väskorna och öppna dem. Han ville inte vara kvar i lägenheten längre än nödvändigt. ”Ojdå …”
”Vadå ojdå?” sade Milo utan att släppa Einar med blicken.
”Det måste vara …tjugo, trettio, eller … femtiotusen.” Han stoppade ner pengarna igen och tittade i den andra. ”Och vad har vi här då?” Ett par dussin små-påsar med cannabis fyllde väskan. ”Wow, du hade rätt. Det här är nog ett par hekto, minst.”
”Ett par hekto som inte kommer att säljas till underpris”, lade Milo till.
”Hörni? Jag tror …” Einar låg fortfarande med örat mot Augusts bröstkorg. ”J–jag tror att han är död.”
Milo och Stefan såg på varandra och kände hur den nyfunna glädjen över väskornas innehåll rann av dem och ersattes med kyla. Stefan rös.
”Är du … säker?”
”Han andas inte.”

Stefan såg på Einars hundögon och tyckte synd om honom. Det var hans fel. Alltihop var hans fel och om snuten skulle komma på dem så skulle det vara han, Einar Ask, som fick ta smällen. Han såg på honom. Dumma hund, ville han säga till honom. Men innerst inne visste han, att det egentligen inte var Einars fel.

”Okej, snabba på”, sade Milo. ”Ta väskorna så drar vi.”
Stefan tog sig upp på fötter och hängde väskorna över axlarna. ”Kom Einar. Skit i Adolf, han kommer inte tillbaka. Han fick en hjärtinfarkt. Snuten kommer att inse det också, sedan skriver de av fallet och så glöms det bort, preskriberas.”
”Men … måste vi inte gömma hans kropp eller nåt?”
Milo och Stefan såg på varandra. Båda förstod att det troligtvis vore smartast, men samtidigt verkade det så himla krångligt, och båda två inbillade sig att de nog inte hade lämnat några spår efter sig.
”Nej, skit i det”, sade Milo. ”Det är lugnt. Det var väl ingen som såg er när vi gick hit?”
”Nej”, sade Stefan.
”Och ingen såg er i trapphuset eller nåt?”
”Nej …”
”Einar?”
”Njae … ne, nej. Nej det tror jag inte.”
”Dåså”, sade Milo. ”Då drar vi.”

De smög ut ur trapphuset, ner för gatan och vidare in på en tvärgata. Där skulle de precis dela upp sig när Milo stannade upp.
”Vad är det?” frågade Stefan.
”Hunden.”
Stefan lyfte upp en ryggsäck som höll på att kana ner. ”Vad är det med den?”
”Den bet mig.”
”Ja.”
”Den har mitt blod i munnen.”
De såg på varandra en lång stund. Så lång att Einar befarade att de hade fått någon sorts hjärnstillestånd. Han tittade sig oroligt omkring. Gatan var mörk och lite för tyst för hans smak.
"Fan också!" utbrast Milo.
”Pojkar … jag tror vi måste dra.”
”Här”, sade Stefan. ”Ta väskorna, Einar. Ta med dem hem till dig och göm dem.” Han nickade åt Milo. ”Jag hjälper Milo med hunden.”
”Ä–är du säker?”
”Ja, ta dem nu, och stick hem fort som fan. Vi ses imorgon.”

***

Att strypa hunden var svårare än Milo tänkt sig. Dess muskulösa nacke och hals bjöd ett tappert motstånd. Smärtan i de nya såren efter käkarna, pulserade och fick armen att krampa. Men Milo drog åt sig armen ännu hårdare och hörde hur djuret började väsa. Stefan stod med pistolen redo ifall hunden skulle komma åt Milos hals, pung eller ansikte.

Tio minuter senare var hunden inlindad i Augusts duntäcke och bars försiktigt ner genom trapphuset. Stefan snavade på sig själv och var nära att falla baklänges ner för trappan men fick i sista stund tag i räcket.
”Snälla, fokusera” sade Milo med tungan i mungipan.
”Vad ska vi göra med den?”
”Vi får dumpa den någonstans.”
”Jo men, vart då?”
Milo kände hur frustrationen gjorde ansiktet varmt. Det var emellertid en rimlig fråga. ”Jag vet inte. Vi får knyta fast den i något tungt och dumpa den vid hamnen.”
Rösterna ekade i trapphuset och Stefan undrade hur väl de boende kunde höra vad de sade. ”Det låter som det bästa alternativet.”
”Mhm …”
De bar ner kroppen för resten av trappan under tystnad. När de nådde ytterdörren stannade de och tog nya tag om det ihoprullade täcket.
”Då går vi ut då”, sade Stefan.
”Raka vägen ner till motorvägen, via lekplatsen och sedan går vi nedanför motorvägen, längs med den, bort till röda sten.”
”Mhm …”
”Har du en bättre idé?”
Stefan tänkte. Dessa ögonblick var sällsynta. Ögonblick där ett felaktigt beslut kan förstöra hela ens liv. Det var en riktigt usel idé att vandra genom Majorna med en mördad hund invirad i ett duntäcke. Minst ett tjugotal människor skulle se dem och kunna identifiera dem. Det skulle inte vara svårt att lägga ihop ett och ett och knyta dem till mordplatsen. Och vad för ”något tungt” skulle de binda fast den med? Och vad skulle de binda med? Skonsnören? Det var så mycket med den här idén som var dåligt.
”Nej. Vi kör!”
Just som de skulle öppna dörren märkte de hur den drogs upp framför dem. Nu var det dags för Milo att tappa balansen. Han föll framlänges och togs emot av en kvick uniformsklädd gestalt som drog ner honom på marken. Täcket föll till golvet och rullades upp och hundens ögon stirrade på poliserna som om den försökte nå dem från andelivet och be dem hämta tillbaks henne.

Stefan vände på klacken för att springa men insåg att han inte skulle komma undan upp i trapphuset. Rösten som skrek ”Polis! Ner på knä!” verkade också övertygande på honom.

***


Önskemål:


August Lindman död.
Milo som en kontakt.
Milo och Stefan gripna och dömda för mord, olaga vapeninnehav (Milo) samt skadegörelse (skadegörelse är vad en blir anklagad för när en mördar någon annans djur).
Einar har kommit undan med 50 000 kr och fyra hekto cannabis, uppdelat i påsar om fem gram i varje.
Att pengarna och cannabisen förvaras hemma hos Einar.
Vipers MC förbannade över att Stefan och Milo mördat deras säljare.
Att en lucka öppnas i cannabismarknaden i Majorna iom Augusts död. Höjd efterfrågan då tillgången sinat.

Användarvisningsbild
Dracul
Webbplatsadministratör
Inlägg: 17
Blev medlem: lör 29 sep 2018, 14:50

Re: En hund för en hand

Inlägg av Dracul » tis 16 okt 2018, 15:17

Stefan Börjesson skrev:Önskemål:


August Lindman död. Beviljat
Milo som en kontakt. Beviljat
Milo och Stefan gripna och dömda för mord, olaga vapeninnehav (Milo) samt skadegörelse (skadegörelse är vad en blir anklagad för när en mördar någon annans djur). Beviljat.
Stefan: 8 dagar för mord + 1 dag för misshandel = totalt 9 dagar från och med nu.
Milo: 8 dagar för mord + 1 dag för misshandel + 2 dagar för olaga vapeninnehav = totalt 11 dagar från och med nu.

Einar har kommit undan med 50 000 kr och fyra hekto cannabis, uppdelat i påsar om fem gram i varje. Visst, men kom ihåg att Milo förväntar sig sina 9000 kr. Dessutom vill han ha 10 000 kr extra nu när han tvingas sitta fängslad för Stefans skull.
Att pengarna och cannabisen förvaras hemma hos Einar. Beviljat
Vipers MC förbannade över att Stefan och Milo mördat deras säljare. De är förbannade. Förvänta er att deras medlemmar i fängelset kommer att ge sig på er.
Att en lucka öppnas i cannabismarknaden i Majorna iom Augusts död. Höjd efterfrågan då tillgången sinat. Beviljat

Låst