Lojalitet går åt två håll

[Conny Wickström]

"Mina vänner", sade han och höjde glaset. Människorna på golvet skrattade och log, iklädda smutsiga arbetskläder, klockan var strax efter lunch, fredag. De tystnade när han harklade sig. "Mina vänner. Det är inte varje dag vi dricker skumpa på arbetstid." Arbetarna visslade och hurrade. De var sex stycken, plus Roger som stod bredvid Conny på trappan. Klirr från glas som skålades ekade i den stora industrilokalen. "Men ... det tänkte jag skulle bli en vana fram igenom." Han tittade på sin högra hand, Roger, som höjde glaset utan att le. Hon log sällan. Ryktet gick bland arbetarna att han var delvis förlamad i ansiktet; att det var därför mungiporna hängde. De skålade och Conny fortsatte: "Med rivningskontraktet på Ringön har vi säkrat ett års inkomster, och förhoppningsvis går vi även med en liten vinst som kan ta oss vidare till nästa steg. Vi kommer slita röven av oss, och era fruar och män kommer säkert att hata er. Men ... de kommer att älska er nya lön." Det började mumla i lokalen och förväntansfulla blickar sögs mot Conny. "Jag har beslutat att höja era löner med tolvtusen kronor." Det blev dödstyst. Arbetarna tittade på varandra och vågade knappt att le.

"Eh..." sade Greta, en femtiotvåårig grävmaskinist från Biskopsgården. Hon utgjorde tillsammans med Conny och Roger seniorerna i gänget. "Menar du ... tolvtusen per ... person?"

Conny gav henne en sur blick. "För helvete, Greta. Nog är jag generös, men jag har väl för fan inte råd att höja era löner med sextio tusen i månaden? Nej. Ni delar på tolvtusen, det blir två tusen per person."

"Öh, jaha ..."

"Öh, jaha. Det är samma som Roger får. Jag själv får ingenting extra. Det är bara att tacka och ta emot. Skål!" De skålade och drack ur sina glas. Conny såg ut över skaran. De var sjuka, trötta och omotiverade – alla förutom Greta. Men de var hans. Hans arbetare. Hans folk. "Ta resten av dagen ledigt och gör en långhelg. Åk och hämta barnen från skolan och bjud dem på glass, karusell eller vad fan man gör nu för tiden. Utnyttja tiden väl för på måndag smäller det." Han drack ur och gick ner från trappan.

Roger tog tag i hans axel och skulle just öppna munnen när Fredrik Lindström, arbetslagets yngste och nyaste tillskott, dök upp mitt framför dem.

"Tack för löneförhöjningen, chefen ... Det är en ära ... Jag vet att jag inte har jobbat här länge och inte visat mig värdig än, men ... jag lovar att jag ska göra dig mer än nöjd med mitt arbete."

Conny kunde se hur pojkens glansiga ögon vibrerade av ärlighet. Han skakade hans hand. "Det är jag övertygad om, Fredrik." Han spände blicken i pojken och klämde åt. "Jag valde dig för att du är bra på det du gör. Låt inte din självkänsla svikta för att du är ung, din ungdom är en styrka för företaget."

"Tack, chefen."

"Såja, åk hem nu så ses vi på måndag." Han såg hur den unge mannen traskade rakryggat mot dörren med reflexbyxornas ben skrapande mot varandra. Det enda som påminde honom om han själv i den åldern var just åldern.

"Jo", sade Roger när han förvissat sig om att grabben inte skulle vända sig om. "J-jag trodde inte att du skulle höja deras ... våra ... löner ... så mycket."

"Äsch, lägg av Rodden, de behöver lite motivation just nu. Det är nya tider, allt kommer lösa sig. Jag höjde bara deras. Din lön har jag inte gjort någonting med. Jag ville att det skulle låta rättvist."

Roger tvekade. "Jo men ... du vet ..." Han räknade arbetarna som var på väg ut ur lokalen för att försäkra sig om att ingen skulle dyka upp igen. "Hur fan hade du tänkt att–"

"Lugn säger jag. Det kommer ordna sig. Vi kommer dra in stadiga stålar nu. Lima kommer att få tillbaka sina pengar ... snart. När vi har kommit igång." Han höjde glaset mot Roger och svepte innehållet.

"Om du säger det så", sade Roger och svepte sitt.

De stod där ett par sekunder och lyssnade på de ekande fotstegen från arbetarna som gick hemåt. När den siste av dem gick ut genom den stora ståldörren förväntade sig de båda männen den sedvanliga smällen när den stängdes – men det kom aldrig. De tittade ditåt och såg en rygg och en lång mörkbrun hästsvans stå i dörren. De väntade ett par sekunder till men människan stod still. Reflexkläderna glittrade i lysrörsljuset.

"Cilla?" sade Conny.

Ryggen backade och Cilla vände sig om. Hon stängde dörren bakom sig och ljudet av metall mot metall dansade genom rummet. Hon började gå tillbaka mot de båda männen och Conny kisade mot Roger. Han satte glaset i Rogers hand och gick och mötte henne på golvet.

"Chefen ..."

"Cilla. Motsätter du dig mitt beslut att ge dig långledigt?"

"Nej, chefen. Det är inte det."

"Okej ... så, vad är det då?" När han tittade på henne såg han hur trött hon var. Påsarna under ögonen verkade fyllda med bläck. "Är något på tok?"

"Du känner ju min son, Neo." Hon nafsade på en skinnflik på underläppen medan hon pratade. "Hans pappa ... ja, du vet, han med–"

"De flådiga skorna."

"Ja, precis. Han har inlett en vårdnadstvist. Jag fick brevet igår. Mitt namn stod där och ... jag ska infinna mig någonstans, domstolen eller nåt, för att diskutera ... ja ..."

"Vårdnadstvist? Men vad fan, du är ju grabbens morsa. Det kan de inte göra bara sådär, ett barn har rätt till sin jävla morsa."

"Jag fick ett sms också ..."

"Av domstolen?"

"Av Niklas, Neos pappa." Hon tog fram telefonen ur fickan och pillade fram smset. "Titta, han skriver ... han skriver att han tänker ta vårdnaden av Neo eftersom att Neo inte är trygg hos mig. Han skriver–"

"Ja, jag ser." Conny tog telefonen från henne och scrollade ner i texten. "... 'inte trygg hos någon som super och knarkar'? Du knarkar väl inte?"

"Nej, asså–"

"Förutom det där du blev tagen för så att säga ..."

"Ja, men–"

"Det var ju flera år sen, hur länge, sex, sju år sedan nu?"

"Sex år sedan. Men han skriver att han kommer att göra allt han kan för att vinna vårdnaden, han säger att han vet att jag fortfarande knarkar och super, men jag har ju varit nykter i flera år."

"Jag vet." Conny gav tillbaka telefonen till henne och sneglade mot Roger som besvarade blicken med en bekymrad min. "Du är nykter. Du sköter ditt arbete och du är en jävligt bra morsa!"

"Hur som helst så ringde han också och sa att han pratat med socialen och att de är på hans sida. Han sa att han har gamla sms som jag skrev på fyllan för fem år sedan ..."

Conny tog av sig glasögonen och polerade dem. Det ryckte i högra näsvingen och han blinkade. "Så här kan vi inte ha det." Han andades på glasen och gnuggade snabbt. "Jag kan prata med honom."

"Åh, Conny, nej men ... jag menade inte att dra in dig i det här–"

"Det gjorde du visst det, och det är okej, det är så vi jobbar här." Han inspekterade glasögonen, vinklade dem mot ljuset och kisade, tog på dem igen och lade händerna på Cecilias axlar. "Oroa dig inte mer nu, Cecilia. Åk hem och umgås med din son och ge mig adressen till hans far. Jag ska prata med honom."

Hennes ögon tårades och de spända axlarna slappnade av. "Tack ... du är en ängel ..." Hon gav honom en kram. En trevande men hjärtlig kram. "Var försiktig bara, för han–"

"Cilla. Åk hem. Han kommer säkert att inse att det hela är ett missförstånd. En förlikning i ett resonligt samtal över en kopp kaffe är den troliga utgången."

"Jag är rädd att han inte är den resonliga typen."

"Då får vi ta med lite wienerbröd också."

***

[Fortsättning följer]

[Conny Wickström]

Fortsättningen finns här: https://www.skurk.nu/viewtopic.php?f=34&t=59&p=95#p95