Ståltråden skar in i Omars handleder när han föll. Han rullade runt på trottoaren och kom på benen igen. Han såg sig om. Det kalla regnet smattrade mot ansiktet. In mellan två hus, snubblade över en avbruten bräda men återfick balansen. Hjärtat slog som en hares och han flåsade. Det högg till i såret i midjan men han bet ihop. Sprang ut över en gata, gled över en motorhuv och in på en innergård, saktade ner, letade efter en öppning mellan husen.
Då hörde han deras röster bakom sig, och sprang, på chans, över lekplatsen, förbi den lilla äppellund han lekt i som barn. Äpplena hängde tryggt, i skydd under trädets blad och fyllde luften med en söt doft. Han såg ner på sina blödande handleder. T-shirten hade färgats röd.
En rörelse i ögonvrån – han tittade dit, duckade för ett föremål som kom flygande, föll igen och rullade upp på benen och fortsatte springa. Han slängde en blick bakåt. Killarna var inte äldre än han själv, knappt män, men de sprang som atleter. Han skulle aldrig hinna ifrån dem.
Han vek av runt ett hus och sprang längs med byggnaden, längs med en kö av parkerade bilar. Han slängde sig in mellan två av dem och lade sig platt på den fuktiga asfalten. Höll andan, medan han spanade mot gaveln. Killarna, Lucio och Alexander Lima, kom utspringande och stannade mitt i vägen. De såg sig omkring. Omar såg hur Alexander började springa mot nästa gård medan Lucio istället sprang rakt emot honom. Han spände fingrarna mot marken och gjorde sig redo för att slänga sig upp och fortsätta flykten, när Alexander ropade: "Lucio! Han sprang hitåt!"
"Vadå ditåt?" Lucio stannade upp. Vindpusten från fötterna svepte under bilen och nådde Omars ansikte. Han kunde höra stenarna knastra under Lucios fötter när han vände sig om. "Han kan ju lika gärna ha sprungit hit!"
"Då hade vi ju sett honom springa, din dumme fan! Tror du han har hunnit springa hela vägen ner för vägen? Idiot, kom hit nu!" Alexander sprang in på nästa gård och Lucio följde efter sin storebror.
"Det är ditt fel om vi tappar bort honom!"
Omar låg kvar tills att ljudet från deras fötter försvunnit helt och han var säker på att de inte skulle vända om, sedan fortsatte han ner längs raden av bilar. Han svängde in genom en ny ingång till gården med de doftande äpplena, skyndade sig över lekplatsen och mot utgången igen. Han tillät ett leende att rycka tag i mungipan medan han hoppade över en bänk, slängde en blick bakåt igen. Han var ensam.
Han sprang ut på gatan och tog av åt vänster, in på en annan gata och började jogga istället för att springa. Om någon såg honom skulle det se mindre suspekt ut. Han såg sig om igen och korsade gatan. Nu kände han hur ont det faktiskt gjorde i handlederna. Med tänderna började han försöka snurra upp ståltråden. Byxorna och tröjan var dränkta i blod och han började bli orolig över hur mycket han faktiskt förlorat. Vart skulle han ta vägen? Var Annies lägenhet lugn eller hade de ögonen på den? Det hade de nog. Sabi? Nej, de hade koll på honom också. Om de inte tagit honom redan så var det inte långt kvar. Eller så hade han redan flytt. Momo och gänget var ute ur bilden. Det var bara han själv kvar nu – och Effe, kanske. Han sträckte sig instinktivt efter telefonen men kom på att de tagit den. Effe fick det bli – det var den enda platsen som de nog inte hade koll på.
Han ökade takten och korsade ytterligare en gata, hörde hur regnet slog mot plåttaken på de illa tilltagna industribyggnaderna omkring honom. Det kändes konstigt – att han sprungit omkring i det här området så många gånger som ung, men då alltid i lek. Nu var det ingen lek längre. Han sprang ut i en gata för att korsa den när en svart skugga kom över honom från höger. Han hann inte vända sig om innan han flög till marken. Han skrek av smärta när höftbenet krossades.
En man klev ur bilen och placerade en våt handduk mot hans mun och näsa. Han sov när han blev insläpad i bilen.
***
Han spottade. Smaken av järn fick tungspottkörteln att leda saliv till hans söndertuggade tunga. Han öppnade det öga som fortfarande satt kvar i huvudet och tittade på människan framför honom. Gestalten var suddig och ljuset flimrade omkring honom. Han försökte vrida på handlederna, men ståltråden grävde sig bara djupare. Det small till igen.
"Jag njuter inte av det här", sa hon och vilade järnröret mot golvet. Ljudet från metall mot betong dröjde sig kvar i rummet. "Jag hade hellre varit hemma och nattat min son." Hon torkade svetten från pannan med armen och tittade på klockan. "Vi läser Nalle Puh nu. Men ikväll missar jag det. Tack vare dig." Hon suckade. "Min son älskar den där tjocka lilla björnen. Alltså ... han verkligen älskar den. Trots att den är så jävla dum. Vi läser den varenda kväll." Fnisset när hon tänkte på hur Samuel alltid ville pussa björnen godnatt efteråt, fick mannen att rycka till. "Jag ..." sa hon och lyfte järnröret från marken igen. "Jag tycker att han är för girig, björnen." Det flimrande ljuset från taklampan blinkade när järnröret klöv det. Smällen fick stolen att välta och dra honom med sig ner på betongen. "Precis ... som ... du ... och ... dina ... bröder ..." Orden lät som om de kom långt bort ifrån, som från slutet av en tunnel, blev svagare och svagare. "Ni ... är ... också ..."
Han hörde knappt rösten längre, kände hur huvudet rörde sig vid varje smäll, men även det avtog snart. Till slut var det bara sus, färgerna mattades av, svart och vitt blev grått, och sedan mörkare och mörkare.
"Men nu är det slut på det. Efter ikväll blir det förhoppningsvis lugn och ro igen." Huvudet for fram och tillbaka över golvet när hon slog på det med järnröret. Som en paff läderkula, fastkedjad i mannens nacke. "Att ni aldrig lär er", sa hon och tog i, så att det värkte i axeln. Och igen. Hon bet ihop och drämde till den igen. Sedan stannade hon upp, tittade på honom. Satte sig på knä och petade på läderkulan med röret. "Jag kommer inte kunna steka köttfärs på flera veckor", mumlade hon för sig själv.
Dörren öppnades bakom henne och hon ställde sig upp, lutade järnröret mot plåtbänken som stod vid bortre kortsidan av rummet och började dra i vinylhandskarnas fingertoppar. Hennes morbror kom ner för trappan. Hon såg avundsjukt på hans vita, röd-gulrandiga sneakers. Simeon gav kroppen på golvet en snabb blick och vände sig sedan till Kamka. "Är det klart?"
"Ja", sa hon och slängde handskarna i papperskorgen.
Han nickade. "Grabbarna tar hand om det."
"Ja, det är det minsta de bortskämda jävlarna kan göra. Hade de inte varit din avkomma hade morsan hängt dem."
"För helvete, Kamka."
"Det är sant och det vet du. Hur fan tappar man bort någon man kedjat fast i en jävla betongvägg? De förtjänar prygling!"
Simeon visste att hon hade rätt. Han skulle behöva ta samtalet med henne. Bara tanken på att ha ett sådant samtal med henne gav honom ångest. Vad hon än dömde för straff skulle det vara hårt. Bara det inte var för hårt. Hur skulle han hantera det? De hade aldrig gjort bort sig innan – inte på det här sättet. De hade vaktat en fastkedjad Omar Kahn, Karagängets ledare, och på något sätt lyckats tappa bort honom. Han hade flytt. En man i kedjor mot två beväpnade ungtjurar. Det var nästan så att han förtjänade att leva.
"Jag är färdig här. Du tar över. Och jag lovar, ser jag de där två idioterna så kommer jag att slå ihjäl dem." Kamka drog på sig sin bruna skinnrock, prydd med päls i kragen och kände så att hennes pistol låg kvar i innerfickan – en vana hon hade varje gång hon tog på sig rocken. Hon var hårt sminkad och hennes frisyr låg perfekt, trots att hon ägnat de senaste tjugo minuterna åt att slå ihjäl en människa.
"Passa dig Kamka. Du är inte din morsa."
"Och du är inte min farsa." Hatet mellan dem var inte större än deras kärlek, men Kamka, likt sin mor, avskydde när saker och ting inte blev som hon förväntat sig. Ännu mer avskydde de inkompetens och fumlighet – vilket var precis vad Simeons söner hade uppvisat. Det var sant att ifall de inte tillhört familjen skulle de levt i efterskalven av sina straff redan nu. "Det är jag, och inte du, som kommer att ta över efter morsan. Glöm inte det.” Hon knäppte rocken och rättade till kragen. ”Du kommer alltid att vara familjens springpojke."
Simeon skakade på huvudet och gick upp för trappan igen. Han visste att det var sant.
***
Gästerna på Lintas Restaurant och Bar skrattade. Det var fredag och den inhyrda komikern levererade med självsäkerhet och pondus. Klirret från glas och bestick hördes hela vägen upp till det rökfyllda kontoret.
Simeon lade sin CZ-M57 på skrivbordet och lutade sig tillbaka i stolen. Han suckade. Han pillade på en liten skinnbit på armstödet som inte borde vara där, men som inte ville lossna. Den irriterade honom. Han kände systerns blick genom den tjocka rök hon blåste åt hans håll. I det bortre hörnet satt Gjorge – hennes yngste barn och enda son. Han var klädd i svart träningsoverall med svarta sneakers.
”De är inga barn längre”, sade Ursula. Den rökhesa rösten var mörk och vibrerade genom Simeons stol.
”Men, att ta deras områden och ge det till någon annan? Det är en skymf.”
Hon låtsades att hon inte hörde det sista. ”Jag ger dem till Gjorge.”
”Gjorge? Vad fan, Ursula.” Han slängde en blick mot sonen som satt still i sin stol, bakåtlutad med armarna i kors. ”Kamka har restaurangen, Elena och Gjorge de norra områdena. Ska de få de andra också nu? Det kommer de aldrig hinna med.”
”Simeon. Vad mina barn klarar av och inte avgör jag.” Hon drog ett djupt bloss från cigaretten och pratade medan röken lämnade hennes kropp. ”Håll du koll på dina egna. De kan väl hjälpa dig med ditt? Se det som praktik, de får gå tillbaka till skolan. När de är redo för examinering så ska vi ta upp frågan igen. Tills dess är ämnet avslutat. Förstått?”
”Okej.” Han bet sig försiktigt i läppen innan han öppnade munnen igen. ”H–hur lång tid tror du det kan ta? Bara så jag vet vad jag ska säga till dem. De har ingen annan inkomst och–”
Ursula slog nävarna i bordet så att bordslampan flyttade på sig. ”Då får de se till att för helvete skaffa det! Du har skämt bort dem, Simeon, och lagt det på mig nu att rädda upp den här röran. Ni får helt enkelt vänta.”
Simeon nickade. Han skulle ge dem en rejäl omgång när han träffade dem. ”Jag ska prata med dem.”
”Hm.”
”Hur som helst, Omar Kahn är ute ur bilden. Jag hittade honom springande i regnet. Pojkarna har gjort sig av med kroppen.”
”Jag vet.”
”Kamka?”
”Mhm.”
”Så vad händer med Kahns territorium?”
”Det blir ditt.”
Simeon försökte dölja sin förvåning. Han rätade på sig. ”J–jag? Okej, ja visst.”
”Vill du inte ha det?”
”Jo, jag fixar det.”
”Det är inte du som gjort bort dig, Simeon. Det är dina ungar.”
”Ja.”
”Om inte du hittat honom efter att de lät honom fly så hade han fortfarande varit lös. Nu kan vi istället avsluta det kapitlet och låta gatorna veta att vi raderat honom. Som vanligt vill jag att du låter dem veta att vi vill att allt fortgår som vanligt. De som arbetade för Kahn får välja att arbeta för oss eller hålla sig ur vägen.”
Plötsligt fylldes Simeon av iver och upprymdhet. Han hade tagit för givet att hans syster skulle skuldbelägga honom för sönernas misslyckande. Orimligheten i det insåg han nu. ”Jag tar hand om det.”
***
Önskemål:
+ Simeon Lima som NPC. Bror till Ursula. Beväpnad med en pistol: CZ-M57
+ Lucio Lima som NPC. Son till Simeon
+ Alexander Lima som NPC. Son till Simeon
+ Kamka Lima som NPC. Dotter till Ursula. Beväpnad med en pistol: Zastava P25
+ Gjorge Lima som NPC. Son till Ursula.
+ Omar Kahn, rivaliserande gängledare död och kroppen undanröjd
+ Kahns territorie tas över av Limafamiljen
+ Ryktet om att Limafamiljen tagit ut Kahn och hans gäng sprids på gatorna
+ Restaurangen Lintas Restaurant och Bar med en rimlig veckoinkomst
Ursula Limas intro
Re: Ursula Limas intro
Ursula Lima skrev: Önskemål:
+ Simeon Lima som NPC. Bror till Ursula. Beväpnad med en pistol: CZ-M57 Beviljat
+ Lucio Lima som NPC. Son till Simeon Beviljat
+ Alexander Lima som NPC. Son till Simeon Beviljat
+ Kamka Lima som NPC. Dotter till Ursula. Beväpnad med en pistol: Zastava P25 Beviljat
+ Gjorge Lima som NPC. Son till Ursula. Beviljat
+ Omar Kahn, rivaliserande gängledare död och kroppen undanröjd Den är undanröjd. Med det sagt ... Alexander och Lucio är inte de vassaste knivarna i lådan. Möjligheten finns att kroppen kommer att dyka upp.
+ Kahns territorie tas över av Limafamiljen Beviljat
+ Ryktet om att Limafamiljen tagit ut Kahn och hans gäng sprids på gatorna Beviljat
+ Restaurangen Lintas Restaurant och Bar med en rimlig veckoinkomst 5000 kr per vecka. Kom ihåg att koda den i Hisingen-forumet (om det är där den ligger?) och länka till den i "Fastighetskontoret" för godkännande innan den kan användas.