Inlägg
av Ursula Lima » lör 22 feb 2020, 09:17
"Jag vet inte vad du pratar om", sade Simeon och kände hur svetten började tränga ut genom huden i pannan.
Han satt mitt emot en kvinna med svartmålade naglar och skinnväst. Hon stirrade på honom; brydde sig inte om ifall han talade sanning eller ej. De satt i garaget intill Geisha Bar. Det kalla ljuset från lysrören i taket fick Simeon att rynka pannan. I hörnet stod en annan kvinna – också med skinnväst.
"Då råder jag dig att lyssna riktigt jävla noga den här gången", sade kvinnan. Hon led av kronisk huvudvärk, vilket gjorde henne till en lättirriterad och explosiv människa. "Vi sålde vårt gräs till er, billigt, och seda..."
"Men jag vet ju inte vad du pratar om, vi har inte köpt något grä..."
"Nu håller du käften!" Hon tog ett djupt andetag och mumlade någonting ohörbart. Hennes namn var Seija Khalil – säkerhetsansvarig i Vipers MC. Kvinnan i hörnet hette Jenny Malmgren. "Ni köpte gräs av oss, till ett förmånligt pris eftersom att ni är ni. Sedan visar det sig att det inte alls var ni som köpte det, utan att det var den lilla pisskartellen som gång på gång säljer sina grejer i våra områden som skulle ha det. Ni hjälpte dem att lura oss."
Simeon svalde. Han förstod att det var precis så det gått till, och att det var hans egen son som gjort det.
"Vad som än har hänt så ger jag dig mitt ord på att ingen av oss visste att ... Lucio köpte gräs av er. Det var inte godkänt."
"Men det var det som hände."
Det blev tyst en sund. Simeons hjärna arbetade snabbt; om Ursula fick reda på att Lucio hjälpt 414-kartellen att lura Vipers MC så skulle det ta hus i helvete. Han bet sig i läppen för att hejda ett raseriutbrott. Lucio ... vad fan tänker du med? Så jävla dum. Han knöt näven. Hur skulle han kunna lösa detta utan att Ursula fick reda på det? Visste hon redan allting? Borde han bara berätta sanningen och låta sin son ta straffet – vilket straff det än blev.
"Nå", sade Seija och lade armarna på det lilla metallbordet mellan dem och lutade sig fram.
"J... jag, vi ska lösa detta."
"Hur?"
"Hur mycket gäller det?" frågade han och tittade på de båda kvinnorna.
Seija fnös, som en antydan till ett skratt eller en fnissning, men ögonen var långt ifrån ett leende. "Du kan inte köpa dig ur det här, Simeon." Hon kliade sig under hakan med de svartmålade naglarna. "Det är principen. Det här lilla gänget odlar sina egna varor och säljer dem rakt under näsan på oss. De tror att vi inte ser dem."
"Jag vet inte ens vilka de är."
"De håller till i Majorna med omnejd. Dina barn känner dem."
Då öppnades dörren och en kvinna stoppade in huvudet. Hon hade långt rött hår som hängde ner över armen hon höll dörren med. "Det är dags nu tjejer. Vi drar om tre ..."
Seija nickade och Jenny slutade att luta sig mot väggen och ställde sig med armarna i kors. Seija tittade på sitt armbandsur.
"Hur kan jag hjälpa er?" sade Simeon.
"Få de där små kackerlackorna att sluta sälja sina grejer i Majorna."
"Okej."
"Och ge oss femtiotusen."
"Femtiotusen? Köpte de så mycket gräs?"
"Det spelar ingen roll. Femtiotusen och bort med kackerlackorna. Annars har vi ett problem."
Simeon suckade och tog fram pengarullen han tagit med sig för att förhoppningsvis kunna köpa gräs till Tahirgänget. Han fick fram femtio tusenlappar och gav dem till henne.
"Åh, Simeon", sade hon och tog emot pengarna. "Inget prutande idag? Vad har hänt, är du sjuk?"
"Jag skulle behöva två kilo. Nu är jag femtiotusen kort. Jag kan komma tillbaka med dem när j..."
"Inga affärer förrän ni fixat det här", sade Seija och slickade sig på tummen och började räknade pengarna.
Simeon svor för sig själv inombords. Han var så förbannad på sin son att han var rädd för vad han skulle göra med honom när han såg honom. "Seija, vi kommer lösa det. Jag skulle verkligen behöva det där gräset."
Hon slutade att räkna och tittade upp på honom. "Simeon. Gå nu, innan jag tappar humöret."
Han tittade på Jenny som tittade tillbaka på honom utan en min i ansiktet.
Sedan gick han.
***
Fyra månader hade gått sedan annekteringen av Omar Khans territorium och drogverksamhet. Ahmad Tahir skötte sitt gäng och område effektivt och diskret. Restaurangen och Kemtvätten gick bra. Det nya året hade startat lugnt.
Ursula gick runt och hälsade på restauranggästerna. Hon log och skakade hand med de man skulle skaka hand med och nickade åt de mindre viktiga. Hon sick-sackade fram mellan borden och gick upp på scenen. Gästerna började applådera och hon kramade om kapellmästaren när han räckte över mikrofonen till henne.
Hon nickade uppskattande till publiken.
"Kära vänner", sade hon. "Ikväll firar Lintas Restaurant och Bar tjugo år." Publiken började hurra och klappa händerna igen. Hon väntade ut applåderna innan hon fortsatte. "Vi vill tacka er för de här åren. Det har varit en ära att servera er bra mat och goda viner dag ut och dag in; ett ärofyllt uppdrag som vi tar på största allvar. Men ... hur bra kockar vi än har och hur motiverade vi än varit, så hade det uppenbarligen inte gått utan er." Nya applåder. "Det är vi, alla i det här rummet, som är Lintas – vi som lagar maten och serverar den, och ni som fyller rummet med liv." Hon tog en paus och lät blicken vandra mellan borden. "Ikväll bjuder vi på allt. Ät och drick som ni behagar." Nu jublade publiken så att det klirrade i kristallkronorna. "Å hela personalens vägnar bugar jag för er och säger tack!"
Hon bugade sig och gav tillbaka mikrofonen till kapellmästaren. Under applåder sick-sackade hon tillbaka mellan borden och ut genom personaldörren. När hon stängde den bakom sig var leendet borta. Hon gick upp till kontoret där Elena satt i en fåtölj och åt.
"Hur gick det?" frågade hon.
"Bra." Ursula kysste henne på huvudet och satte sig i fåtöljen mitt emot henne. "Allt som det ska?"
"Ja. Allt ligger i kassakåpet."
Ursula lutade sig tillbaka och blundade. Utan att titta fick hon upp sitt cigarettetui och drog fram en lång cigarett. Hon tände den och drog ett långt bloss. "Nu kommer våren." Det knarrade i lädret när hon rättade till sin position i fåtöljen. "Och med den kommer krångel. Det gör det alltid."
Elena nickade långsamt medan hon åt. "Vad då för krångel menar du?"
"Det vet man aldrig. Människors förmåga att göra bort sig vaknar alltid till på våren. Så är det bara." Hon lät cigaretten vila i munnen medan hon masserade sin hårbotten. "Bra jobbat idag."
***
Önskemål:
Inkomster från;
+ Kemtvätten: 5000 X 21 veckor = 105 000 kr
+ Restaurangen: 5000 kr X 21 veckor = 105 000 kr
+ Tahirgängets drogförsäljning: 15 000 kr X 13 veckor (från 2 oktober fram till årsskiftet som beviljat, därefter måste jag fylla på med cannabis för att få någon försäljning, vilket inte är gjort hittils) = 195 000 kr i kassakåpet
- avdrag på 50 000 kr för tjugoårsfesten
Totalt efter avdrag:
160 000 kr på banken
195 000 kr i kassaskåpet
Kontakt: Seija Khalil från Vipers MC
Kontakt: Elena Lima – Ursulas dotter
